Låt mig kortfattat få presentera mig själv innan jag delar med mig av min historia.
Johanna heter jag, men är mer känd under smeknamnet Joi, antagligen uppkallad
efter någon hårdrocks-trummis eller gitarrist från 70talet. (tack pappa)
Joey Tempest kanske?
Fast han är oandrasidan inte den tuffaste kokainsnortande,
JackDanielsdrickande mannen i rockvärlden.

Hur som helst, år 2004 träffade jag mannen i mitt liv...
Eller, man & man, en 16-årig liten skejtar-pojke med förstora byxor & Beatels-frilla.
En svärmorsdröm och en gentleman-to-be.

Han hade fiskat hela sitt liv som en glad amatör,
med fiskehistorier från förr med sin fader.
Men det var en hobby som med åren försvunnit lite och ersatts med dataspelsvärden,
skatelokaler och testosteronstinna vänner som luktade joltcola & svett.
En typisk tonårspojkes nonchalanta syn på livet.

Vi var unga och kära, med en tro om att leva på kärlek.
Det gick ju som det gick..

Med åren växte hans fiskeintresse sig starkare. mycket starkare.
Det började med jigg efter abborre, tidiga mornar och sena kvällar
med lin-trassel, kaffetermos-köp och fiskdoft i kläderna.

Sen gick det bara utför.
Flugfiskeintresset tog över våra liv bit för bit,
och när jag säger våra, menar jag inte att intresset fanns hos mig.
Men pussbilderna på datorns hårdisk ersattes snabbt med fiskebilder,
historien för vänner om hur vi träffades, ersattes fort med historier
om fiske-fighter och gäddmönster.
kärlekssemestrarna var ett minne blott,
nu bokades resorna efter flugfiskestäckor & danica-kläckningar.

Innerst inne hade jag hoppet om ett "Svenssonliv",
ni vet.. med villa, Volvo, barn och hund.
Och när vi väl hade tid för att prata om våra drömmar lades det alltid till villkor..
Villan skulle vara belägen vid vatten,
Volvon var tvungen att vara kombi och ha spöställ,
barn kan lära sig att hantera ett klass-tre-spö vid 2-års ålder,
(skaffa drulleförsäkring bara, )
och hunden skulle vara lydig, gilla vatten och utan för mycket
päls för krokar att trassla in sig i..
(Jag skaffade en toypudel i protest!)

Ni hör ju själva, våra liv skulle byggas med hänsyn till fiskemöjligheter & inte tvärt om.
Åren gick och jag vande mig med att "jag älskar dig"-sms'en
byttes ut mot "Fick en fin, tappade två"-sms'en.
Gäddorna på fluga betydde nu mer än mig och en natt,
- detta är helt sant, så vaknade jag av att han låg med uppstäcka armar i sängen,
och upprepade tyst för sig själv: Klinkhammer, klinkhammer..
(för er som inte vet så är det en liten torrfluga)

Men någonstans står man inför ett vägskäl,
det var dags att bli vuxna & tänka på karriären.
Jag satte kaffet i halsen den morgonen min sambo
berättade att det fanns en fiskeutbilding utanför Karlstad,
tankarna rusade genom mitt huvud,
-skojar han, ska vi flytta, göra slut, jag kan skylla på dråp.. osv.

Men några månader senare satt vi där, 16 mil isär.
Han vid skolbänken igen & jag kvar här hemma.
Nu skulle helgerna bli heliga, tänkte jag. Haha. Så fel man kan ha.
Höstfisket efter gädda är viktigare än kräftskivorna,
flugbindningsmaterial viktigare än nya gardiner,
och framförallt flugfisket kändes vilktigare än mig.
Droppen kom när han bad mig ha vadare & linkorg på mig i sovrummet.
Haha, nej det var ett skämt tack och lov, där hade gränsen gått för läääänge sen.

Men trots allt elände och fisketjat så kan jag inte låta bli att förstå honom.
Han har hittat rätt, det är hans passion och hans kall.
Jag vet, jag var fast efter mitt första kast med torrfluga.
Spänningen, hanteringen av utrustning,
känslan av att det är bara linan som skiljer mig från fisken,
de tidiga mornarna, danica-danser, laxflugors mönster,
produktnyheter, ja allt som hör flugfisket till
är så otroligt fascinerande och fantastiskt. Det är ett äventyr.

Jag har satt ner foten många gånger, sagt ifrån & hotat med att repa rullar.
Men allt handlar om balans, tar han med mig på en fiskeweekend har han tjugo tillgodo.
Tillagar han en rökt sik så får han fiska efter fler,
köper han ett par nya skor till mig kan han unna sig själv en sjunktafs.
Sålänge han har plats för mig i hans slemmiga fiskehjärta så får det gå.

Men ni tjejer som nyss träffat en fiskare eller har planer på att göra det.
Tänk efter en gång till, jag varnar er.
Ni kommer inte alltid vara nummer ett.
(Speciellt inte perioden mars - maj & augusti - nov)

Men för mig är det värt det.
Jag älskar honom för den han är och inte för den han borde vara...
Jag får nöja mig med ett hus vid vattnet,
underbara fiskesemestrar & en dyr drulleförsäkring.

Tack för mig.
Johanna Joi Rankleven.