Låt mig kortfattat få presentera mig själv innan jag delar med mig av min historia.
Johanna heter jag, men är mer känd under smeknamnet Joi, antagligen uppkallad
efter någon hårdrocks-trummis eller gitarrist från 70talet. (tack pappa)
Joey Tempest kanske?
Fast han är oandrasidan inte den tuffaste kokainsnortande,
JackDanielsdrickande mannen i rockvärlden.

Hur som helst, år 2004 träffade jag mannen i mitt liv...
Eller, man & man, en 16-årig liten skejtar-pojke med förstora byxor & Beatels-frilla.
En svärmorsdröm och en gentleman-to-be.

Han hade fiskat hela sitt liv som en glad amatör,
med fiskehistorier från förr med sin fader.
Men det var en hobby som med åren försvunnit lite och ersatts med dataspelsvärden,
skatelokaler och testosteronstinna vänner som luktade joltcola & svett.
En typisk tonårspojkes nonchalanta syn på livet.

Vi var unga och kära, med en tro om att leva på kärlek.
Det gick ju som det gick..

Med åren växte hans fiskeintresse sig starkare. mycket starkare.
Det började med jigg efter abborre, tidiga mornar och sena kvällar
med lin-trassel, kaffetermos-köp och fiskdoft i kläderna.

Sen gick det bara utför.
Flugfiskeintresset tog över våra liv bit för bit,
och när jag säger våra, menar jag inte att intresset fanns hos mig.
Men pussbilderna på datorns hårdisk ersattes snabbt med fiskebilder,
historien för vänner om hur vi träffades, ersattes fort med historier
om fiske-fighter och gäddmönster.
kärlekssemestrarna var ett minne blott,
nu bokades resorna efter flugfiskestäckor & danica-kläckningar.

Innerst inne hade jag hoppet om ett "Svenssonliv",
ni vet.. med villa, Volvo, barn och hund.
Och när vi väl hade tid för att prata om våra drömmar lades det alltid till villkor..
Villan skulle vara belägen vid vatten,
Volvon var tvungen att vara kombi och ha spöställ,
barn kan lära sig att hantera ett klass-tre-spö vid 2-års ålder,
(skaffa drulleförsäkring bara, )
och hunden skulle vara lydig, gilla vatten och utan för mycket
päls för krokar att trassla in sig i..
(Jag skaffade en toypudel i protest!)

Ni hör ju själva, våra liv skulle byggas med hänsyn till fiskemöjligheter & inte tvärt om.
Åren gick och jag vande mig med att "jag älskar dig"-sms'en
byttes ut mot "Fick en fin, tappade två"-sms'en.
Gäddorna på fluga betydde nu mer än mig och en natt,
- detta är helt sant, så vaknade jag av att han låg med uppstäcka armar i sängen,
och upprepade tyst för sig själv: Klinkhammer, klinkhammer..
(för er som inte vet så är det en liten torrfluga)

Men någonstans står man inför ett vägskäl,
det var dags att bli vuxna & tänka på karriären.
Jag satte kaffet i halsen den morgonen min sambo
berättade att det fanns en fiskeutbilding utanför Karlstad,
tankarna rusade genom mitt huvud,
-skojar han, ska vi flytta, göra slut, jag kan skylla på dråp.. osv.

Men några månader senare satt vi där, 16 mil isär.
Han vid skolbänken igen & jag kvar här hemma.
Nu skulle helgerna bli heliga, tänkte jag. Haha. Så fel man kan ha.
Höstfisket efter gädda är viktigare än kräftskivorna,
flugbindningsmaterial viktigare än nya gardiner,
och framförallt flugfisket kändes vilktigare än mig.
Droppen kom när han bad mig ha vadare & linkorg på mig i sovrummet.
Haha, nej det var ett skämt tack och lov, där hade gränsen gått för läääänge sen.

Men trots allt elände och fisketjat så kan jag inte låta bli att förstå honom.
Han har hittat rätt, det är hans passion och hans kall.
Jag vet, jag var fast efter mitt första kast med torrfluga.
Spänningen, hanteringen av utrustning,
känslan av att det är bara linan som skiljer mig från fisken,
de tidiga mornarna, danica-danser, laxflugors mönster,
produktnyheter, ja allt som hör flugfisket till
är så otroligt fascinerande och fantastiskt. Det är ett äventyr.

Jag har satt ner foten många gånger, sagt ifrån & hotat med att repa rullar.
Men allt handlar om balans, tar han med mig på en fiskeweekend har han tjugo tillgodo.
Tillagar han en rökt sik så får han fiska efter fler,
köper han ett par nya skor till mig kan han unna sig själv en sjunktafs.
Sålänge han har plats för mig i hans slemmiga fiskehjärta så får det gå.

Men ni tjejer som nyss träffat en fiskare eller har planer på att göra det.
Tänk efter en gång till, jag varnar er.
Ni kommer inte alltid vara nummer ett.
(Speciellt inte perioden mars - maj & augusti - nov)

Men för mig är det värt det.
Jag älskar honom för den han är och inte för den han borde vara...
Jag får nöja mig med ett hus vid vattnet,
underbara fiskesemestrar & en dyr drulleförsäkring.

Tack för mig.
Johanna Joi Rankleven.

Tänkte att jag skulle skriva några rader om just Catch and release och vad
det innebär för mig.

Jag satt nyss och bläddrade igenom massor av gamla fiskemagasin,
nr från år 1990 - 2000. Och som i många fisketidningar kan man se bilder på
folk som anmält sig till olika tävlingar eller bara vill visa upp sin fina fångst,
och sådant är ju alltid trevligt. Men 90% av bilderna är på fångstmän som
dragit huggkroken rakt igenom skallen eller håller ett regält gräpp över
ögonen på gäddan. Och varje gång jag såg dessa bilder kunde jag inte låta
bli att rycka på ögonbrynen och tänka "hoppas verkligen den smaka bra"
eller "slöseri på en så fin gädda.." Men när jag lägger ifrån mig tidningen
ser jag att den är ifrån -94 och tänker "aha de kanske inte viste vad CoR var
på den tiden" Fast det är ju inte heller riktigt sant, för när jag var liten och
började fiska sa alltid min far att - varför ska vi döda nått för skojj skulle,
och speciellt om vi inte ska äta den? Så man kan säga att jag är uppvuxen
med CoR.

En annan teori som jag har är, hur vanligt var det med digitalkameror
för tjugo år sedan? Klart man vill föreviga sin drömfisk till varje pris.
Sen tror att det här med CoR är lite av en generations fråga också,
för i somras träffa jag en äldre herre vid ett vattendrag här i Lindesberg.
Till en början tyckte jag han var mycket trevlig och fridfull, han stod och
metade abborre och jag skulle till och dänga lite fluga. Han hade fiskat där på
den platsen i flera år och drog historier om stora abborrar som han tagit.
Jag kunde inte låta bli att skryta tillbaka och berättade om min gädda jag tog
där i början av året på 11kg. Han fråga lite tveksamt vad jag gjort med den,
och jag svarade artigt att jag självklart släppt tillbaka den. Jag fick nog det svar
som jag egentligen kunnat förutspått av en något äldre generation.
-"VA!! är du inte klok, du skulle haft ihjäl na" jag svarad - "nej varför det?"
-Ho äter ju upp all abborre!!" Efter den diskussionen återgick jag till mitt och
knöt på en fluga. Gubben fortsatte rycka abborrar, dock i kattmatstorlek
som han nöjt bröt nacken av och lade i en nästan rågad tio liters hink.

Det dröjde inte länge för ens jag krokade en riktigt fin abborre på drygt 600g
Och nu kommer det som fick mig att bli riktigt förbannad. När jag väl landat
abborren och lite skrytsamt visat upp den för gubben börjar han skrika
-"Bryt nacken av den, bryt nacken av den!! Jag svarade lite smått irriterat
att jag inte tänkt att döda den, då säger han -"men ge den till mig då!?"
-" Nej du det kan du glömma, inte när du står där och dödar allt du får
och sedan ger det till katten" sa jag och släppte tillbaka den.

Nu när jag tänker tillbaka på hela situationen kanske jag var lite väl hård,
men jag blev så irriterad när han först vill "läxa upp mig" och sedan ta min fisk.

Lika bra att jag säger det nu så att ni inte tror att jag är helt anti folk som
dödar fisk för att äta den, för det gör också, jag älskar fisk.

Vart var vi.. just ja Catch and Release.
Hur mår fisken efter att vi först krokat den och sedan drillat den, haft den uppe
ur vattnet för att sedan fotas, vägas och mätas?
Jag tror jag skippar den etiska biten och låter var och en dra sina egna slutsatser,
för börjar man blanda in allt för mycket etik och moral i sitt fiske kan det vara
slutet på sin hobby?

Jag tänker dock visa ett exempel på hur en gädda klarar vissa onaturliga
påfrestningar som vi människor kan utsätta dem för.
Det gäller en gädda som jag och två andra fiskekompisar har krokat.



Hoppas att det syns någorlunda bra på bilden.
Hösten 2007 fick Björn nytt pb på gädda, då vägde hon 9000g
Sedan tog Micke sin första gädda på fluga och den vägde 9250g
och det var Våren 2008.
Sedan tog det två år innan jag fick äran att kroka denna madam
och då vägde hon 11250g.

Och om man tittar noga på det högra ögat ser man en mönster som liknar
en "båge" och sen det mest karakteristiska på denna gädda är den märkliga
ryggfenan som är "kupad".

Jag kan säga med 99% säkerhet att det är samma gädda som vi
krokat tre gånger. Då blir man lite fundersam och undrar hur mycket
klarar en gädda av att bli utsatt för? Men ta nu inte detta fall som
något skolboksexempel, för alla individer är ju olika.

För som bilderna tydligt visar har vi inte varit så skonsam mot henne någon
gång och det är lite pinsamt. Jag har lovat mig själv att jag ska skaffa mig
en avkrokningsmatta samt vågnät innan säsongen drar igång på allvar.
Vill inte vara någon moralpappa nu med detta inlägg men ska våra barn
och barnbarn få uppleva det fiske vi har idag, utan att det ska få behöva
höra det som vi alltid fått höra, "det var bättre förr", får vi nog hjälpas åt
och ta hand om det vi har idag.

Håller ni med om det jag skrivit eller är jag helt ute och cyklar?
Skriv gärna en kommentar!

Sunt förnuft mina vänner!

Igår fick jag ett sms som gav mig gåshud ända ner på stortån, - "Det är
helt öppet vatten på **** inte ens is längst kanterna och det ska vara
felera plusgrader och sol på fredag, är du på?" Jag svara -
hade Ingmar Bergman ångest? ;)

Klockan var lite innan 09.00 imorse när jag slog upp ögonen, och till min
stora besvikelse är det snöstorm ute... Jag ska vara helt ärlig, jag började
nästan gråta, jag var ju så taggad på att få ta årets första gädda.
Ut i köket och sätter på kaffe, medans jag väntar på att kaffet ska bli färdigt
binder jag en gäddfluga. Efter två flugor och tre koppar tröstkaffe ser jag till
min förvåning att det har slutat och snöa, det som var minus 2 har blivit
plus 1,5grader. Finns det en fiskegud, tänker jag?

Ett samtal till Björn och ett klartecken, vi åker iallafall!
Väl framme möts vi mycket riktigt av en helt isfritt vatten med några
enstaka cm is längst kanterna dock har det inte slutat att blåsa, så till
en början var det ganska svårt att kasta.
Men det dröjer inte länge för ens jag känner första kontakten, men efter en
lång vinter är man oftast lite ringrostig och jag missar helt mothugget.

Efter ca en timme utan hugg börjar jag tvivla på om det verkligen var ett hugg
då skriker Björn till men han tappar den snart, strax intill iskanten.
Men då var det inget snack, idag ska första gäddan landas!
Vi bestämmer oss för att ta en kaffepaus så Björn och Mattis börjar gå bort
mot vägen men jag stannar till vid första stället där jag haft kontakt och
lägger ut. Ett klockrent hugg och en pigg gädda på dryga 2kg landas!
Det är något speciellt med vårfiske efter gädda med fluga.


Årets första!

Glädjen höjs efter kaffet och det faktum att det går att få gädda så här års!
Med nya krafter traskar vi vidare längst ån och det dröjer inte länge för ens
Björn krokar hans första för iår och dagens klart största, 4kg på jerk.



Efter fotande och grattandet återgår jag snabbt till mitt kastande och
lyckas korka dagens andra i samma viktklass som den första men denna
bjöd till och med på lite rullknarr.



Mattis som haft kontakt med två st går nu över till att dänga lite gäddfluga
men tyvärr hinner solen gå ner så vi bestämde oss ganska snabbt för att
göra om detta imorgon och då hoppas Mattis tar sin första på fluga!


Mattis in action